På andra sidan av floden Arno finns det helt fantastiska museet Palazzo Pitti som en gång var bostad åt den mäktiga familjen Medici.
Det mäktiga palatset med sin magnifika trädgård Giardini di Boboli är ett av Florens mest besökta platser. Byggnaden har sitt ursprung från 1458 då det var ett residens för den florentinske bankiren Luca Pitti. År 1539 köptes palatset av den mäktiga familjen Medici som styrde och ställde i staden.
Palatset användes även av Napoleon under sent 1700-tal och man kan bland annat se detta badkar i marmor som den franske kejsaren ska ha använt. Ni ser det på bilden här ovan. Bara ett av de många rum i slottet som verkligen imponerar på besökarna.
Hela slottet och dess inventarier skänktes till det italienska folket av kung Viktor Emanuel III år 1919 och det är numera öppet för allmänheten som ett eller ska man kanske säga flera olika museum. Det hela styrs nu av samma organisation som Florens viktigaste konstmuseum Uffizierna.
Titta bara på detta fantastiska bord med en bordsskiva gjord av ofattbart vacker sten-mosaik, en metod man är känd för här i Florens och det kallas för Pietra Dura.
Det finns så många salar att besöka och så mycket att titta på att man nästan blir alldeles matt, men det är verkligen värt ett besök eller två. Här finns ju flera olika museum att titta på. Här finns magnifika målningar, skulpturer och möbler som får en att tappa andan.
Men bland målningarna var dessa två verk av Bronzino som fick mig att stanna till lite extra, han har nämligen målat mannen både från fram och baksidan. Här ovan ser ni framsidan...
Och här har ni baksidan av hans andra verk, bägge föreställer en liten man som bodde och levde i familjens Medicis hov där han arbetade som någon typ av hovnarr. De bägge verken har fått namnet efter mannen han målade av, nämligen Nano Morgante.
Här kommer ytterligare en magnifik målning, för här i palatsets salar finns så mycket att se att jag rekommenderas att ta det väldigt lugnt, annars blir man lätt helt snurrig, det är också många trappor att vandra i om man inte tar hissarna förstås.
Text och foto Agneta Nisbeth
Kommentarer
Skicka en kommentar